Den nye blogg

OK, jag vet att Miriur skrev att förra inlägget var det sista. Men det är det inte; det här är det sista inlägget. Lovar på heder och samvete.

Ville bara klargöra att min nya blogg finns här. Varför inte surfa förbi?

Lisa

Hejdå

Hej hallå hallå,

Detta är denna bloggs sista inlägg. Eftersom jag aldrig skriver här och Lisa skriver hela tiden kommer hon fortsätta uppdatera sin egen blogg, vars adress hon kommer delge i kommentarfältet här. Vi är fortfarande kompizar och anledningen till denna bloggs död är enbart min blogginaktivitet.

Hejdå!!!
Miriam

Ett till inlägg om packning

Upplever något helt nytt och fräscht i dag: söndagsångest på en måndag. Vet inte varför egentligen, det är ju min sista vecka här innan jag åker tillbaka till Kalix, och hittills har jag haft en jolly good time på jobbet. Men veckan känns full av utmaningar; jag hatar att resa vid det här laget, och det blir ett projekt att knöka ner alla grejer i väskan. Min tanke när jag åkte ner var att lämna överflödiga kläder hos min mamma, men istället har jag varit mycket mogen och förutseende och hämtat fler plagg hemifrån. Plus böcker. Tjocka böcker. Böcker som jag redan har läst ut och nu får ta med mig upp eftersom det enda alternativet är att lämna kvar dem här, vilket känns omöjligt pga snålhet och sentimentalitet. Jag har dessutom – trots att jag lovade mig själv att inte göra det – handlat nya kläder, med den fullt legitima ursäkten ”what can you do, det är ju vår”. Kommer att hata mig själv om en vecka. Men den dagen, den ryggvärken.

I dag är det soligt och jag har dammsugit noggrant för en gångs skull och fönstret är öppet och det luktar rent och vår. Så vem bryr sig om lite söndagsångest. Det är ju inte ens söndag. Faktum är att det inte ens är ångest.

Lisa

Årets utmaning!

Vill Du bli känd? Saknar Du körkort men drömmer om att utforska E4:an? Grattis! Nu har Du världens chans!

Det är nämligen så att jag behöver lite hjälp med att transportera min packning när skolan slutar. Därför efterlyser jag nu en idiot som vill slå någon sorts Guinness-rekord genom att skejta från Norrbotten till Småland med uppskattningsvis 20 kg i släptåg. Vi kommer att gå tillväga så att jag surrar fast mina jordiska tillhörigheter vid en skateboard (obs, Du får stå för skateboarden!) och sen är det bara för Dig att åka och förhoppningsvis komma fram levande några veckor senare. Vid behov kan jag stå till tjänst med en vattenflaska och eventuellt myggmedel.

Intresserad? Maila lisae.88@gmail.com och märk mailet ”Överkörd och uppäten av en björn 2011″.

Lisa

Kul med tex mex

Vad gör man när det är påskafton och man är ensam i en lite halvt främmande stad och bredbandet strular och man är trött på att läsa böcker? (Det är tredje gången jag läser ”American Wife”, och jag känner mig tvungen att dra ut lite på de sista sidorna eftersom jag bara har Anne Taylor kvar att läsa när den är slut.)

Japp, jag tror jag hörde svaret därborta! MAN ÄTER NACHOS.

En gång i tiden kunde jag kontrollera mitt nachosätande så pass att jag bara åt en skål åt gången. Då hade jag, vad heter det, ett liv.

Nu råkade jag äta nästan hela påsen, vilket jag kan skämmas lite över så här i efterhand.

Men det var gott medan det varade.

Vi snackade på jobbet om det här att varje svensk högtid firas med sill och köttbullar. Så även påsk. Jag kan tycka att det är lite tråkigt. Tänk om man skulle byta ut köttbullarna mot nachos? Då skulle även barnfamiljerna få chansen att känna sig som deprimerade ungkarlar med golvet täckt av smutstvätt och Platsbanken som startsida. Vilken ökad förståelse vi skulle få för varandra, allesammans.

Nachos – snäppet bättre än alkoholism

Lisa

Bönder

Många i min bekantskapskrets blir nog glada att höra att det finns en gata här i Halmstad som heter Orupgränd! Är det inte härligt?

Jag drog en repa på stan, det är därför jag vet. Det var fint pga vädret men också lite stressigt. I affärerna var jag omgiven av en kakofoni av röster, en smärtsam blandning av halländska, skånska och småländska, med enstaka uppiggande inslag av tyska och danska. I mina svagaste ögonblick upprepade jag mitt gamla irritationsmantra i huvudet: ”bönder, bönder, bönder”. Som någon sorts stingslig Gustav Vasa. Jag tyckte mig verkligen vara omgiven av bönder. Obs, jag fattar så klart att tjejen som blockerade min väg på Monki antagligen inte har en högrep hemma. Om hon bor i lägenhet har hon förmodligen inte ens en räfsa. Och om hon är som resten av invånarna i det här landet, undantaget spädbarn och uteliggare, lär hon ha en högre inkomst än jag.

Men i min hjärna spelar det ingen roll. Jag har använt ordet ”bönder” för att beskiva folk jag uppfattar som irriterande sen jag var uppskattningsvis 15. Vissa blev punkare i puberteten, andra blev snygga och de övriga gick med i UNF. Själv utvecklade jag en elitistisk attityd som visade sig vara kronisk. What can you do.
Förresten har jag upptäckt att jag har en form av sjätte sinne, eller en enastående skicklighet, vad man än vill kalla det. Jag kan bedöma var folk kommer ifrån baserat på deras byxor! Det är antagligen en kvarleva från när jag bodde utomlands och kunde avslöja en svensk på en kilometers avstånd. Hade ingen aning om att jag har förmågan kvar efter så lång tid.
Regeln är så här: spräckliga jeans med många fickor = utlänning. Tajta jeans med normalt antal fickor = svensk.

Testa själva – det är en idiotsäker strategi.

Lisa

Sommar och sol, en doft av kaprifol

Ehm, så hur glad är jag över att det i princip är sommar i dag? RÄTT JÄVLA GLAD, är svaret på den frågan. Jag känner mig faktiskt som en ny människa. Har t.o.m. köpt Corona. Oklart när jag ska dricka dem, men det kändes rätt.

Inser nu exakt hur jobbig vintern har varit. Att vara ute i solen känns som att gå ur en mycket mild psykos och in i en Will Smith-video.

Om jag var Per Gessle skulle jag vara så inspirerad just nu. Han sitter väl nånstans här i krokarna och har världens flow. Det unnar jag honom. Är vänligt inställd mot alla just nu. Gick förbi två pojkar som sålde majblommor utanför Systembolaget (i normala fall skulle jag skämmas över att gå runt med en systemkasse bland barn). De frågade om jag ville köpa. Jag svarade helt glädjestrålande, utan att tänka på vad jag sa: ”Nej tack! ”

Det är inte under den här säsongen man är givmild, trots allt. Den tiden kallas för jul. Nån måtta får det vara.

Lisa

Text IX: Dagbok från öknen

Dag 1
Det var väl fan. Jag har gått hela dagen och ser bara sand. Jag har sand i ögonen och i skorna. Och jag är helt ensam. En gång trodde jag att något sprang förbi. Jag trodde att det var någon sorts gnagare, men det visade sig bara vara en skugga. Det är klart. Jag är den enda levande varelsen här. Det kanske är lika bra eftersom jag inte är på mitt bästa humör just nu. Så att säga. Men det är väl bara att göra det bästa av situationen. Jag ska försöka hitta någonstans att sova i natt. Ett litet trevligt krypin. Någon sorts stenblock skulle sitta fint. Har alltid gillat sten. Det är ett bra och klassiskt material.

Dag 2
Hittade inget stenblock. Så klart. Här finns bara sand. Men det finns olika sorters sand. Det finns sandhögar och sand som flyger omkring och så finns det min personliga favorit, koncentrerad sand. Jag tror att jag gillar den koncentrerade sanden för att den påminner mig om sten. I natt grävde jag ett hål i den koncentrerade sanden som jag kröp in i och sov. Som ett djur. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det. Men det kändes som att jag behövde ett eget hem att landa i efter dagens påfrestningar. Som har varit ganska många faktiskt. Först var det värmen som retade mig, och senare, när det blev mörkt, kylan. Till frukost åt jag sand. Jag vet, det låter inte gott, men i den här situationen går det inte att vara någon Carl Jan Granqvist. Jag försöker påminna mig om att jag brukade äta sand som barn, och det var ju inga problem. En gång på en skogsutflykt åt jag en liten bit av en sittdyna också, och min klasskompis Martin åt en daggmask, så det visar ju vilka resurser som står till buds bara man är uppfinningsrik. Mitt krypin blåste så klart ihop, så jag har grävt ett nytt. Det var en ganska stor ansträngning, så nu unnar jag mig en stunds vila och eftertanke. Jag sitter och funderar så smått över om jag eventuellt borde dricka min egen urin. Det är ju inte det första jag skulle välja att dricka i vanliga fall, men jag har börjat inse att de nog inte säljer multivitaminjuice någonstans i närheten.

Dag 3
I dag vaknade jag av ett SMS. Naturligtvis kände jag stor glädje, för jag trodde att det var en kompis eller någon från jobbet som skulle komma och hämta mig. Men det var Posten. De meddelade att mitt paket har kommit till deras terminal och att det är på väg till min adress nu. Men det finns inte en chans att alla säsongerna av ”Doktorn kan komma” får plats i brevlådan. Det grämer mig något oerhört att ingen kommer att kunna hämta ut paketet. Jag har fortfarande lite batteri kvar, så jag skulle kunna ringa till någon kompis och be dem går förbi affären. Eller så skulle jag kunna ringa Posten och uppge min nya adress, den koncentrerade sandhögen. Men då lägger de väl på ytterligare porto så klart. Dessutom måste det kosta multum att ringa härifrån. Och den sortens ekonomi har jag helt enkelt inte.

Dag 4
Mår inte alls bra. Känner mig svag och uttorkad. Det är väl nånting som går så här års. Jag beslöt mig för att göra något roligt, eftersom jag inte har ägnat mig åt några hobbies sedan jag kom hit och det är ändå viktigt att ha fritidsintressen. Jag bestämde mig för att utnyttja min konstnärliga kreativitet
och bygga något. Det första jag kom på att bygga var ett slott, men det känns så gjort, så jag byggde en sten. Den blev riktigt bra och trovärdig. Fram på eftermiddagen såg jag något överraskande bakom den koncentrerade sandhögen – en kopiator. Jag blev faktiskt glad, trots att jag hatar att kopiera. Det var som att se en kollega som man kanske inte gillar i vanliga fall men som just i dag har med sig frallor. Jag gick fram till kopiatorn för att leka lite med inställningarna, men när jag kom fram försvann den i tomma intet. Mycket märkligt. Jag ska nog äta lite sand och sen lägga mig ett tag. Mår inte alls bra.

Dag 5
Har inte orkat röra mig i dag, utan mest legat och slickat mig om läpparna, som ironiskt nog påminner om sandpapper. Ibland lyckas jag få i mig en liten nypa sand, men jag orkar inte äta ens halva den liter jag brukar glufsa i mig till lunch. Det är inte alls likt mig. Jag som har sån aptit. Men jag orkar ingenting. Det är en annan sak som stör mig, förutom det här med mitt fysiska tillstånd. Det är att jag inte vet vilket datum det är, och följaktligen inte vem som har namnsdag. Tänk om jag känner någon som har namnsdag just i dag. Visserligen har jag inte råd att ringa och gratulera, men jag hade ju kunnat skänka dem en tanke. Jag hoppas att ingen blir sur över att jag inte ringer. De måste ju förstå att det knappast är gratis. Dessutom har min mobil dött. Så nu kan jag varken anteckna mina observationer om sand eller öppna mitt SMS från Posten, som jag brukar läsa varje kväll innan jag somnar.

Dag 6
Jag såg en massa kopiatorer – säkert tolv, tretton stycken – som dansade någon sorts riverdance över en sanddyna. Sedan slöt jag ögonen ett tag och när jag öppnade dem igen var kopiatorerna borta. Är så svag att jag inte har lyckats få i mig ett enda sandkorn på hela dagen. Måste sova.

Lisa

Cosmisk pinsamhet

Läste Cosmopolitan i dag. Vill bli anställd där, tack. Det måste vara den enklaste tidningen i världen att skriva för. Kräver ytterst lite hjärnkapacitet, förutom när man måste komma på fler långsökta lösningar på påhittade problem. ”Vill du ta livet av dig för att dina vader är squashformade? Unna dig en honungsmelon!” ”Anklagar din svärmor dig för att vara humorbefriad? Rensa ur garderoben!” Är det tänkt att man ska bli inspirerad? Blir bara förvirrad.

Lisa

Det okända

Mina spegelgarderober (japp, plural, en spegelgarderob kommer sällan ensam) skakar med jämna mellanrum. Råkar ana att det är för att den andra inneboende tjejen går i vindstrappan eller liknande. Annars hade jag kallat hit Malin Berghagen för att utreda.

Glömde förresten säga i går att jag blev ägd av en flaska olivolja, och ägningen fortsätter; kan fortfarande inte få upp korken. Det har gått så långt att jag har försökt göra hål på flaskan med en kniv (den är av plast) men den var för hal så kniven slant och jag var mycket nära att bli sjukpensionär.

Nu måste jag kolla varför min mobil är död. Förra gången var lösningen att ta ut SIM-kortet och sätta i igen. Som om mobilen var ledsen för att jag hade glömt att den har ett SIM-kort. Är antagligen samma sak nu. Drama queen.

Lisa