Många i min bekantskapskrets blir nog glada att höra att det finns en gata här i Halmstad som heter Orupgränd! Är det inte härligt?
Jag drog en repa på stan, det är därför jag vet. Det var fint pga vädret men också lite stressigt. I affärerna var jag omgiven av en kakofoni av röster, en smärtsam blandning av halländska, skånska och småländska, med enstaka uppiggande inslag av tyska och danska. I mina svagaste ögonblick upprepade jag mitt gamla irritationsmantra i huvudet: ”bönder, bönder, bönder”. Som någon sorts stingslig Gustav Vasa. Jag tyckte mig verkligen vara omgiven av bönder. Obs, jag fattar så klart att tjejen som blockerade min väg på Monki antagligen inte har en högrep hemma. Om hon bor i lägenhet har hon förmodligen inte ens en räfsa. Och om hon är som resten av invånarna i det här landet, undantaget spädbarn och uteliggare, lär hon ha en högre inkomst än jag.
Men i min hjärna spelar det ingen roll. Jag har använt ordet ”bönder” för att beskiva folk jag uppfattar som irriterande sen jag var uppskattningsvis 15. Vissa blev punkare i puberteten, andra blev snygga och de övriga gick med i UNF. Själv utvecklade jag en elitistisk attityd som visade sig vara kronisk. What can you do.
Förresten har jag upptäckt att jag har en form av sjätte sinne, eller en enastående skicklighet, vad man än vill kalla det. Jag kan bedöma var folk kommer ifrån baserat på deras byxor! Det är antagligen en kvarleva från när jag bodde utomlands och kunde avslöja en svensk på en kilometers avstånd. Hade ingen aning om att jag har förmågan kvar efter så lång tid.
Regeln är så här: spräckliga jeans med många fickor = utlänning. Tajta jeans med normalt antal fickor = svensk.
Testa själva – det är en idiotsäker strategi.
Lisa
