Upplever något helt nytt och fräscht i dag: söndagsångest på en måndag. Vet inte varför egentligen, det är ju min sista vecka här innan jag åker tillbaka till Kalix, och hittills har jag haft en jolly good time på jobbet. Men veckan känns full av utmaningar; jag hatar att resa vid det här laget, och det blir ett projekt att knöka ner alla grejer i väskan. Min tanke när jag åkte ner var att lämna överflödiga kläder hos min mamma, men istället har jag varit mycket mogen och förutseende och hämtat fler plagg hemifrån. Plus böcker. Tjocka böcker. Böcker som jag redan har läst ut och nu får ta med mig upp eftersom det enda alternativet är att lämna kvar dem här, vilket känns omöjligt pga snålhet och sentimentalitet. Jag har dessutom – trots att jag lovade mig själv att inte göra det – handlat nya kläder, med den fullt legitima ursäkten “what can you do, det är ju vår”. Kommer att hata mig själv om en vecka. Men den dagen, den ryggvärken.
I dag är det soligt och jag har dammsugit noggrant för en gångs skull och fönstret är öppet och det luktar rent och vår. Så vem bryr sig om lite söndagsångest. Det är ju inte ens söndag. Faktum är att det inte ens är ångest.
Lisa
